Minnesstenen i Kållby
Finska kriget
Finska kriget även kallat 1808-1809 års krig utkämpades mellan Sverige och kejsardömet Ryssland. Kriget var en följd av att kejsare Napoleon och tsar Alexander I hade slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen innebar att Alexander I skulle gå till angrepp mot Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien och gick med i Napoleons handelsblockad mot Storbritannien. I kriget förlorade Sverige hela Finland samt Åland till Ryssland och Finland förblev en del av Ryssland ända fram till sin självständighet 1917.
Efter slaget vid Oravais
Efter slaget vid Oravais den 14 september 1808 befann sig den svenska armén i ett mycket utsatt läge. Reträtten norrut genom Pedersöre inleddes, och flera viktiga beslut fattades för att bromsa den ryska framryckningen. Den 17 september flyttades högkvarteret från Kråknäs till Kronoby, då ryssarna närmade sig farligt snabbt. Samma dag fick löjtnant Höök en order från högkvarteret att samtliga broar mellan Sundby och Purmo samt Kråknäs och Esse skulle prepareras för att brännas genast när de egna trupperna passerat. Detta skulle göras för att försvåra ryssarnas framfart.
Striden vid Edsevö bro 20 september 1808
Under reträtten genom Pedersöre hade generalmajor Vegesack befälet vid Esse å och han kommenderade första brigaden med över 3000 man med bland annat infanteri, jägare och artilleri. I striden vid Edsevö bro deltog tre bataljoner från den svenska sidan; Västmanlands bataljon, Upplands bataljon och Österbottens bataljon. Fänrik Carl Johan Ljunggren som tillhörde Cedergrens fjärde brigad har berättat för eftervärlden om händelserna vid Edsevö bro i sin dagbok.
Utdrag ur Carl Johan Ljunggrens dagbok:
"I tallskogen långt bort hördes trumslag, som bebådade en kolonns anryckande; och det dröjde icke länge förrän ryssar, framsmygande i den hukade ställning deras jägare plägade iakttaga, började sprida sig över ängen. Elden öppnades mellan dem och våra förposter, som likväl drogo sig öfver till fältvakten för att gemensamt med dem förfoga sig öfver bron och antända densamma. Strax därpå blef en tjock, fientlig truppmassa synlig på landsvägen uppe i skogen. Den avancerade mot slätten och stormade utom kanonhåll, bakom sina tiraljörer, hvilka långsamt skredo fram till åbrädden. Nu började äfven vår bridgads jägare sin plottrande eld öfver vattnet. Bron stod redan i ljusan låga, röken hvirflade upp i hög sky, och lågorna fräste; men icke förty sökte ryska jägare bana sig väg däröfver, medan andra deras kamrater lifligt besvarade de våras häftiga skjutande. Kulorna hveno öfver oss, så högt likväl, att de ej voro farliga."
"Vi roade oss att från vår lilla kulles spets öfverskåda dalen och sågo huru ryssarne kröpo på magen för att komma in i buskarna vid åbrädden. Flere officerare i gröna syrtuter och röda kragar visade sig ibland dem, några till häst. Deras kolonn kom allt närmare och närmare på landsvägen. Med ögonen fästade på denna kolonn och luntan öfver fänghålet stodo våra artillerister likt katten lurande på råttan, färdiga att tända på, och väntade blott sin officers betydelsefulla "fyr" för att slunga döden i ryssarnes leder. Ändteligen gaf han tecknet; elden blixtrade ur kanonerna, eko upprepade skotten, och när röken skingrat sig, syntes ingen kolonn till: den hade kastat sig omkull. Vi sågo hela landsvägen garnerad med hufvudbonader och bajonettspetsar. "
Ryssarna tar sig över ån
Efter att bron bränts och kvällen kom avstannade striderna. Enligt svenska källor förlorade ryssarna hundratals man, medan endast 19 svenska soldater sårades. Följande dag 21:a september tvingades ryssarna att göra kringgående rörelser för att ta sig över ån. Det förekom strider ända från Jåxholm till Esse kyrkby. En del ryssar tog sig över ån på en flottbro vid Åminne och husbonden Jakob Nilsson på Jåxholmen tvingades bli deras vägvisare. Vid både Långfors och Storfors vadade ryska trupper över ån men kastades tillbaka över ån av Nylands jägare och Hälsinge regementes soldater. Karelska jägare och jägare från Savolax överrumplade en rysk styrka på en åker och åsamkade stora förluster samt tillfångatog dem under ledning av J.A. Stjärnkrans. Kalugska regementet marscherade runt genom Forsby och Purmo och därifrån vidare till Esse kyrkby där de kunde ta sig över Riback bro utan att möta motstånd. Nu beslöt generalmajor Vegesack att överge ställningarna vid Esse kyrkby och vid Edsevö bro och inledde på kvällen återtåget mot Kronoby.
Den 22 september nådde armén Gamla Karleby där man slog läger norr om Kauko bro. Den 26 september ville ryssarna underhandla om vapenvila som sedan slöts den 29 september.
Läs mer om finska kriget på Oravais historiska förenings webbsida.
