Upplev det gröna Pedersöre.
Platsen där gräset är grönare på riktigt.

pedersöre turism
 
 
Lostenen
 
Finlands ståtligaste flyttblock finns i Överpurmo. Flyttblocket är 16 m högt (27 alnar efter gammalt mått).
Från parkeringen leder en 900 m lång stig i vacker småkuperad bergsterräng till flyttblocket.
 
Namnet har stenen fått efter lodjur som uppehållit sig i den steniga terrängen runt flyttblocket. Enligt uppgift sköts det sista lodjuret här i början av 1900-talet.
 
Denna mytomspunna sten har gett skydd åt såväl människor som djur. Under ofärdstider sökte människor skydd i de grottor och skrevor som finns under stenen.
 
Det berättas att förr i tiden sökte sig ungdomen till Lostenen och att man även dansade uppe på stenen. En flicka lär ha halkat under dansen och störtat ned bland klippblocken då kavaljeren endast hann få tag i hennes hårfläta.
 
Myten förtäljer även att det syntes sju kyrktorn från stenen. Numera ses endast några fodersilon skymta mellan trädtopparna.
 
 

Se karta över Lostensområdet

 

 

 

Hundbacka stenåldersboplats

 

 

Denna plats antas vara en kustboplats för sälfångare under den sena kamkeramiska perioden, för mer än 4000 år sedan.

Platsen var vid denna tid en flat sandholme i en smal vik. Arkeologiska utgrävningar har gjorts år 1979 – 81, de synliga fynden utgörs på platsen av: 

Stora gropar omgivna av en låg vall med en eller två ”dörröppningar”, dessa antas vara hyddbottnar.

Små gropar finns nära bäcken, vilka är fångstgropar som tillkommit senare än de högre belägna större groparna. En kol-14-datering visar att de tillhör en tidig järnålder och betecknas vara sk. Madeneva hyddbottnar.

Det finns ett 70-tal hyddbottnar på platsen.

 

Fyndmaterial från utgrävningarna

Keramik:                      Småornerade bitar samt kärlmynningar

Stenföremål:                Tvär- och rätyxor samt mejslar

Kvartsmaterial:              Eggredskap, skrapor och pilspetsar

Slipstenar:                    Hela slipskivor och slipmaterial

Flinta:                          Små flintskärvor

Bärnsten:                     Bitar från minst 6 olika smycken

Benmaterial:                 Ben från främst säl, däggdjur och fågel

 

De flesta fynden fanns på ett djup om 10 – 30 cm under markytan och hittades i och omkring hyddbottnarna. Stenfria eldstäder hittades endast utanför groparna.

 

Jäknabacka jättekyrka

 

Är belägen i Lillby efter Nordanåvägen. 

 

Jättekyrka är ursprungligen en folklig benämning som den österbottniska allmogen använt för de svårförklarliga naturfenomen de stött på i markerna. Jättekyrka används inom dagens arkeologiska forskning för att beteckna en särskild typ av vallformade inhägnader av sten. Jättekyrkor finns i Finland endast längs Bottenvikens östra kust.

 

Denna jättekyrka finns på 57 meters nivå. Om man utgår från att den används när den varit i strandnära läge kan jättekyrkan dateras till 2000 f. Kr.

 

Jättekyrkan är omkring 40 meter lång. Lokalen består av flere rösen, delar av hägnadsvall och skärvstenshögar. Betydelsen av de resta stenarna är oklar.

 

Genom jättekyrkan leder en gammal stenröjd väg, det finns uppgifter från historisk tid att förbipasserande brukade offra vid jättekyrkan.

 

Skärvstenshögarna torde följa den forntida strandlinjen och antas hänga samman med framställning av sältran. Man antar att sälarna slaktats vid fångstillfället och endast hudarna och späcket tagits tillvara

 

Boplatsområdet som hör till Jäknabacken finns på andra sidan ån nedanför Sandbacka. Där har bland annat påträffats ett nätsänke av den typ som användes under Kiukaiskulturen. Under sen stenålder, 2000 – 1800 f. Kr rann Norrån ut där i en lång smal mynningsvik

 


Varggropen i Ytteresse

Den unika varggropen på Dahlbacka i Ytteresse är ca 6 m bred och 2,7 m djup, gropen är kallmurad och härrör sig från sent 1600-tal eller början av 1700-talet.

Varggropen är en fallgrop och användes genom att ett lamm eller spädgris sänktes ner i gropen varefter den täcktes med ris. Djuret lockade till sig vargen som på detta sätt kunde infångas.


Sägner om vargar i vår trakt

 

 

Hundraberget

Ett trettiotal rösen från Bronsåldern (1500 - 500 f.Kr.) finns nära Pertar på gränsen mellan Forsby och Nederpurmo. Bergmiljön och hällmarken är en något ovanligare miljö för rösen i Österbotten där rösen oftast ligger på moränmarker.

På berget ligger sju långrösen varav det största är ett nästan skeppsformigt långröse vars storlek är 7 x 15 meter. Vid långrösets västra ända finns en rest sten.

Det finns även många mindre rösen på lägre nivåer i omgivningen.


Läs om bronsåldern

Bilden från  projektet "Vilse i Bokskogen? Elever och lärare från Överesse skola

 


Signegården i Lappfors

 

 

Mangårdsbyggnaden är uppförd runt 1750 talet av Erik Jakobsson och hans son Johan Eriksson. Troligtvis har två familjer bott i huset fram till 1900-talets början.
 
Det var Johan Johansson Tarvonen, "Nysto Jock" som lät bygga gårdens övre våning. Han var laggkärlskrynare och det är troligtvis han som prytt kvistfasaden med de tre kronorna och de utsirade takbräderna.
 
År 1906 uthyrdes huset till Kållby och Esse handelslag som idkade handelsrörelse i storstugan.
 
Hyreskontraktet utgick 1932 och då flyttade Albert Storbacka med fru Signe och familj in i huset. Gården fick en central plats då byns telefonväxel installerades i köket 1954. Det blev fru Signe som kom att sköta den icke automatiserade telefonväxeln.  Signe hade en gästfri natur, många är de gårdsfarihandlare och resande som fått övernatta i gården.
 
Gården var bebodd av släkten Storbacka fram till 1977.
 
Numera är gården en vackert renoverad mötesplats där det finns möjlighet att ordna  fester, möten och konferenser. Signegården tar emot grupper på 10 till 60 personer för mat och kaffeservering.
Invid Signegården finns en minnessten rest över Mannerheimriddaren Harald Storbacka.

 
Läs om Harald Storbacka
 

 

 

 

 
Stinasholmarna och kvarnverksamhet vid Forsnabba i Nederpurmo
 
 
 

Stinasholmarna och den därtillhörande forsen/forsarna, i dagligt tal Forsnabba, har haft stor betydelse för Purmobygdens utveckling. Dagens Purmobor förknippar oftast Forsnabba med den vackra miljö som forsen och holmarna utgör, utan att tänka på den stora ekonomiska betydelse som området haft i gångna tider. Åarna, bland dem Purmo södra å, utgjorde den livsnerv kring vilken bebyggelsen i nejden uppstod och utvecklades

 

Forsen har med sin längd på ca 400 m och fallhöjd på 3,8 m, vilket gör den till den näststörsta i Purmo södra å, erbjudit goda möjlig-heter till ekonomisk och praktisk vinning. Tack vare, att holmarna delat ån i flera ådror har vattenkraften kunnat nyttjas mer effektivt.

 

Enligt uppgift från år 1756 fanns en sågkvarn ( d.v.s. en såg som drevs med vattenkraft ) vid Forsnabba redan före Stora ofreden.Sannolikt anlades sågen under något av 1600-talets sista årtionden. Delägare i sågkvarnen var år 1756 bönderna på Sisbacka, Backa, Mattjus, Pass och Nygård. 

 

Den sista som drev sågrörelse vid Forsnabba var Johan Johansson Backa ( 1853 - 1924 ) som innehade Backa Vattensåg. Sågningen, som skedde med en flerbladig ram, inleddes på 1890-talet. I början av 1900-talet fanns även en vattendriven pärthyvel vid Forsnabba. Antalet mjölkvarnar hade vid denna tid däremot nedgått, endast två, vilka båda var försedda med vattenhjul, var igång.

 

Alla inrättningar i Sisbackaforsen upphörde under början av 1900-talet, såväl sågen som kvarnen ca 1925. Efter de senaste krigen uppstod igen tanken att kunna utnyttja kraften i forsen för industriella ändamål. År 1945 hölls konstituerande stämma för  Purmo Såg & Kvarn Ab, mjölkvarnen, var verksam mellan 1950 och 1981. Till skillnad från alla tidigare inrättningar i forsen, var dess verksamhet inte beroende av säsongmässiga variationer i vattentillförseln, man använde el.

 

Pedersöre kommun köpte år 1997 holmarna och kvarntomten, dels för att få en lämplig tomt till Purmo Telestuga som dittills verkat i hyrda utrymmen, dels för att den unika miljön kring forsen borde vara i samhällelig ägo. Purmo Telestuga, som i huvudsak bedrev utbildning inom ADB och IT, flyttade 1998 in i sitt nybyggda hus. Telestugans byggnad, tomt och verksamhet såldes 2002 till yrkesskolsamkommunen Optima i Jakobstad, som redan året därpå, 2003, lade ner verksamheten. Tomten och huset köptes av Ulf Hagman, som driver Uffes Mat och Café och som i april 2005 förlade restaurangrörelsen dit.

 

Holmarna och kvarnen ägs av Pedersöre kommun och förvaltas av Nederpurmo Byaråd, som under flera års tid med talkokrafter strävat till att återställa området för rekreationsändamål.

 

Kallmejeriet vid Forsnabba

 

När jordbruket i slutet av 1800-talet utvecklats i den omfattning att bönderna i större skala kunde sälja jordbruksprodukter, uppkom en ny verksamhet vid Forsnabba. År 1888 anlades ett s.k. kallmejeri där. Verksamheten vid mejeriet gick ut på att skumma mjölk och av den erhållna grädden kärna smör som sedan såldes. Smördrittlarna från Backa mejeri, sändes via järnväg till Hangö varifrån de exporterades till bl.a.  Västeuropa. Verksamheten upphörde någon tid efter att Purmo Andelsmejeri i Lillby startade 1903

Källa: T.Olin

 

Pedersöre spel

Intranät

användarnamn:
lösenord: